Det känns som att jag sprungit in i en vägg och gått i småbitar. Jag har ont i huvudet och i hela kroppen. Jag ser honom framför mig hela tiden. Hur han såg ut när han bara låg där utan att röra sig. Hur han såg ut när han låg ensam kvar och vi stängde dörren och gick. Allt känns så fel. Ljuden lukten och allting här hemma. Inga leksaker på golvet, ingen vattenskål, ingen säng. Ingen glad kompis som välkomnar en när man kommer hem. Det är bara tomt och tyst. Och jättesvårt. Det kommer ta lång tid att komma över det här. Lång tid att sluta tro att han när som helst ska komma in genom dörren. Känns fortfarande som han bara är ute på en promenad. Men tyvärr är det en promenad som aldrig tar slut... Som tur är har han sällskap av sin brorsa där uppe. Det känns skönt. För han tycker inte om att vara ensam.