vart sitter off-knappen?
Jag är rädd för mina tankar, rädd för mig själv ibland. Just nu. Det är jag själv som förstör allting. Så fort jag är lycklig och mår bra börjar jag tänka på allt. Tänker åt hel fel håll. Blandar in saker som är totalt oväsentliga. Varför ska jag göra så jämt? Tycker jag om att få mig själv att må dåligt. Mår jag bra av att få klaga lite och tycka synd om mig själv.
Det går jävligt bra för mig nu. På de flesta områden. Varför kan jag inte se det och vara nöjd? Måste jag börja kritisera och förstöra allting som är bra. Fan.. det är allt gammalt. Måste allt alltid komma tillbaka och måste världen vara så jävla liten? Kan inte allt gammalt bara stanna i det förflutna? Och kan jag låta mig själv stanna i nutid? Jag vill gärna dra tillbaks till då- eller framtid. Eller.. jag vill inte det. Men mina tankar lever sitt eget liv och drar vart fan dom vill.
Och sen, varför måste det alltid vara mer? Nu har jag det jag ville ha, räcker inte det? Kan jag inte vara nöjd? Visst det är inte direkt så som jag tänkte mig att jag ville ha det. Men grundtanken är ju densamma och i mitt fall är den bättre än jag kunnat drömma om dessutom. Jag kunde aldrig drömma om en sån uppskattning. Det var absolut inget jag trodde jag skulle få se och känna på. Visst, jag har drömt flitigt och hoppats innerligt. Men trodde inte att det skulle hända en sån som jag. Att jag skulle vara värd det. Det är ju för alla dedär andra människorna. Dedär som det går bra för. Det gör det inte för mig. Eller? Det är vad mina tankar säger åt mig. Det de vill få mig att tro. Och det värsta är att jag är så blåst och naiv så jag lyssnar på allt. Jag tar allt det värsta och suger åt mig som en svamp.
Fan fan.. nu fuckade jag min "nystartade" blogg också. Det som bara har varit fjärilar, regnbågar och en dans på rosor den senaste tiden.. Det är det jag säger! Så fort det går bra och jag känner mig lycklig. Då måste jag fundera ut en anledning till att jag inte ska få vara lycklig. Och jag borde få pris i den egenskapen. Jag kan hitta hur många anledningar som helst. Det tar inte slut, finns ingen ände.
Jag älskar dig. Men jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland och jag har alldeles för svårt med mig själv. Jävla bajsskit.. Helt instabil. En sån människa man ska undvika. Inte komma för nära. Det är då problemen hopar sig och man smittas och dras ner i skiten. Det gör allt komplicerat.
Fan, de här tankarna fanns inte ens för en kvart sen. Vart kommer de ifrån. Djävulens tankebank i min hjärna? SLUTA TÄNK! Jag vill inte tänka mer, vill stänga av. Vill låta allt vara som det varit. Men nu känns det som att det är försent. Att jag kommit för långt. Vägen tillbaks är borta, utelåst. Snälla låt mig glömma. Låt mig blåsa bort dehär onda tankarna som till slut förstör allt. Det vet jag att de gör. Jag har varit med förut. Jag vet hur jag och mina tankar fungerar. Det bryter ned det som gör mig lycklig till småbitar. Sakta sakta en bit i tagen. Den börjar i mitt huvud. Får mig tvivla på mig själv. Sen börjar jag tvivla på andra. Sen tror jag att allt är fel fel, gör en stor jävla tabbe för att sen inse att det vad förjäves. Jag vill inte göra fler tabbar. Jag vill inte gå ned i en jävla svacka. Jag vill må bra och vara lycklig ett tag till. Jag vill kunna lite på mig själv. Lite på mig själv så bra att jag kan lite på de runt omkring mig. Just nu går det inte jättebra. Jag har svårt att tro på det som är bra. Det som leder till lycka. Men det som leder till sorg. Det sväljer jag helt utan att tugga eller tveka.
Fan.. en jävla massa ord. Jag vet inte ens vad jag skriver längre. Det är alldeles för sent och jag har tänkt alldeles för mycket. Det började smått sen satte jag fart på dom och skenade iväg hur långt som helst. Triggar mig själv.. jämt. Nu måste jag sluta. Måste sova. Måste glömma. Måste leva... Skit..
<3 J.F
måndag
Fy fan vad galet kär jag e i dig (a) jag har aldrig varit så här kär som jag e nu <333
Simon
Jag är så lycklig. Jag har världens bästa pojkvän och han tycker om mig för att jag är jag. Och jag är så lycklig med honom att jag nästan dör. När jag är med honom känner jag mig lycklig, trygg.. ja, allt som är bra. Mår som bäst när jag är med dig älskling..
<3 J.F
Skit..
Mår rätt skit just nu. Låg nyss nere på hallgolvet ocg grät som en annan idiot. Saknar min älskling så himla mycket. Hatar att alla bara försvinner. People always leave. Förstår vad hon menade när hon sa så. Älsklingen är Findus då för er som inte är tankeläsare...
Sen är det klart fler jag saknar. Ganska många faktiskt. Men de säger ju att allt har en mening. Kanske var det meningen att vi inte skulle ses mer. Kanske är jag ämnad för andra människor. Bättre vänner. Eller? De säger att hoppet är det som håller en vid liv. Jag får väl lita på det.
Var ute med Hannes igår. Vi satt ute typ två timmar igen. Skrattade sådär härligt mycket. Sådär som jag alltid gjorde förut men aldrig längre. Har verkligen saknat det. Riktigt skönt var det att skratta sådär så att hela kroppen fyllt med lycka att det nästan bubblar över. Måste vara bästa känslan? Det är något jag verkligen saknar.. Men allt går ju upp och ned. Jag kanske bara har en period när allt är väldigt mycket ned? Hoppas bara att det vänder snart. Hopp.
Ett par fina vänner har jag i alla fall. Simon och Rebecca, ni är bäst. Rebecca är ju självklar, simon kanske inte lika självklar. Jag menar, vi ses ju bara i skolan.. när jag är där. Men du gör mycket för mig i alla fall. Även fast du inte vet det. Hoppas du och jag fortsätter vara bra vänner länge till. Hopp.
Kul att detta blev en emoblogg till slut. Men bloggen har jag för att skriva ner mina tankar och känslor. Det jag saknar och det jag hoppas på. Hopp. Det jag älskar och det som gör mig ledsen. Älskar de som lyssnar utan att döma. Lyssnar utan att avbryta. Lyssnar utan att försöka ändra på det jag säger. Tyvärr är de väldigt få, typ en. Men du är bäst. Min ängel, utan dig vore jag ingen. Därför ska du bli min första tatuering. En ängel i nacken som alltid finns där och påminner mig om hoppet och bättre dagar. Hopp.
Sen är det klart fler jag saknar. Ganska många faktiskt. Men de säger ju att allt har en mening. Kanske var det meningen att vi inte skulle ses mer. Kanske är jag ämnad för andra människor. Bättre vänner. Eller? De säger att hoppet är det som håller en vid liv. Jag får väl lita på det.
Var ute med Hannes igår. Vi satt ute typ två timmar igen. Skrattade sådär härligt mycket. Sådär som jag alltid gjorde förut men aldrig längre. Har verkligen saknat det. Riktigt skönt var det att skratta sådär så att hela kroppen fyllt med lycka att det nästan bubblar över. Måste vara bästa känslan? Det är något jag verkligen saknar.. Men allt går ju upp och ned. Jag kanske bara har en period när allt är väldigt mycket ned? Hoppas bara att det vänder snart. Hopp.
Ett par fina vänner har jag i alla fall. Simon och Rebecca, ni är bäst. Rebecca är ju självklar, simon kanske inte lika självklar. Jag menar, vi ses ju bara i skolan.. när jag är där. Men du gör mycket för mig i alla fall. Även fast du inte vet det. Hoppas du och jag fortsätter vara bra vänner länge till. Hopp.
Kul att detta blev en emoblogg till slut. Men bloggen har jag för att skriva ner mina tankar och känslor. Det jag saknar och det jag hoppas på. Hopp. Det jag älskar och det som gör mig ledsen. Älskar de som lyssnar utan att döma. Lyssnar utan att avbryta. Lyssnar utan att försöka ändra på det jag säger. Tyvärr är de väldigt få, typ en. Men du är bäst. Min ängel, utan dig vore jag ingen. Därför ska du bli min första tatuering. En ängel i nacken som alltid finns där och påminner mig om hoppet och bättre dagar. Hopp.
<3 J.F
Insikt
Nu när det där första värsta smärtan börjar lägga sig. Den som gör att man bara vill gå under jorden och aldrig finnas mer. Den som gör att det känns som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Nu när den börjar ge med sig känns det som att det faktiskt kan vara bra att det blev så här. Vi var nog kanske inte så bra tillsammans, inte som par i alla fall. Även om jag är som allra lyckligast när jag är med honom så väger inte det upp allt det onda däremellan. Jag har nog aldrig varit riktigt säker på honom, inte varit helt säker på att det faktiskt är mig han vill ha. Jag måste ha någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, annars funkar det inte. Och det kanske är så att han gör det, men han visar det inte och det är det som gör allt så himla svårt.
Jag saknar honom varje vaken stund och om det var som det skulle borde han också göra det. Om inte vi har träffats på en dag längtar jag typ ihjäl mig. Medans för honom räcker det att ses typ nån gång i veckan. Jag vill sova med honom varje natt men han vill hellre sova med en kompis. Om någonting är viktigt för honom är det viktigt för mig. Men han bryr sig bara om det är något som han bryr sig om. Om han var ledsen eller ville prata med mig skulle jag släppa allt och åka till honom direkt. Men för honom är allt annat viktigare..
Ja, ni ser ju... det är lite väl mycket dåliga sidor. Det mästa handlar om tillit och intresse. Det som är det viktigaste i ett förhållande. Förutom att man trivs ihop och har jävligt kul tillsammans, vilket vi har. Därför känns det så jävla svårt! Jag skrattar alltid så jävla mycket när vi är tillsammans, han är så jävla rolig. Och han är världens mysigaste också. Känns så himla svårt att veta att jag aldrig kommer hålla om honom mer. Han kommer aldrig ligga brevid och hålla om mig när jag ska sova. Han kommer aldrig mer kyssa mig på halsen. Han kommer aldrig mer vara bara min... Och det gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Fan vad jag önskar att allt bara kunde fungerat jättebra från början. Fan vad jag önskar att det aldrig hade tagit slut. Fan vad jag önskar att han kunde älska mig som jag älskar honom. Och fan vad jag önskar att den här lördagen som var aldrig hade funnits. Fan vad jag önskar att jag inte gjort bort mig så jävla mycket. Fan vad jag önskar att det kunde vara han och jag, utan några problem.
Jag saknar honom varje vaken stund och om det var som det skulle borde han också göra det. Om inte vi har träffats på en dag längtar jag typ ihjäl mig. Medans för honom räcker det att ses typ nån gång i veckan. Jag vill sova med honom varje natt men han vill hellre sova med en kompis. Om någonting är viktigt för honom är det viktigt för mig. Men han bryr sig bara om det är något som han bryr sig om. Om han var ledsen eller ville prata med mig skulle jag släppa allt och åka till honom direkt. Men för honom är allt annat viktigare..
Ja, ni ser ju... det är lite väl mycket dåliga sidor. Det mästa handlar om tillit och intresse. Det som är det viktigaste i ett förhållande. Förutom att man trivs ihop och har jävligt kul tillsammans, vilket vi har. Därför känns det så jävla svårt! Jag skrattar alltid så jävla mycket när vi är tillsammans, han är så jävla rolig. Och han är världens mysigaste också. Känns så himla svårt att veta att jag aldrig kommer hålla om honom mer. Han kommer aldrig ligga brevid och hålla om mig när jag ska sova. Han kommer aldrig mer kyssa mig på halsen. Han kommer aldrig mer vara bara min... Och det gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Fan vad jag önskar att allt bara kunde fungerat jättebra från början. Fan vad jag önskar att det aldrig hade tagit slut. Fan vad jag önskar att han kunde älska mig som jag älskar honom. Och fan vad jag önskar att den här lördagen som var aldrig hade funnits. Fan vad jag önskar att jag inte gjort bort mig så jävla mycket. Fan vad jag önskar att det kunde vara han och jag, utan några problem.
Och fan vad jag önskar att jag hade sagt att jag älskar honom innan det tog slut. För nu vill han inte längre lyssna.
Olikheter
Det är ju ingen nyhet att alla människor är olika. Och det är heller inget negativt. Jag ser det som något bra. Fuck vad tråkigt det skulle bli om alla var lika dana. Helt ointressant! Men ibland funkar det verkligen inte. Som när man bråkar. Och man försöker argumentera och komma fram till någon. Men den andra personen blir bara mer och mer arg. Vad ska man göra då?
Om jag har gjort något fel brukar jag försöka be om ursäkt till den personen och förklara min anledning till varför jag agerade som jag gjorde. Men den här personen vill inte ha några jävla ursäkter! och allt jag säger gör bara allt värre. Jag känner mig bara helt.. mållös? Fattar ingenting och har ingenting att säga. Jättesvårt verkligen. Speciellt eftersom det är en person jag inte vill bråka med. Jag vill att bråket ska ta slut så vi kan vara vänner igen. Men det kommer nog tyvärr inte bli så.. För vad jag än säger är det fel.
Om jag har gjort något fel brukar jag försöka be om ursäkt till den personen och förklara min anledning till varför jag agerade som jag gjorde. Men den här personen vill inte ha några jävla ursäkter! och allt jag säger gör bara allt värre. Jag känner mig bara helt.. mållös? Fattar ingenting och har ingenting att säga. Jättesvårt verkligen. Speciellt eftersom det är en person jag inte vill bråka med. Jag vill att bråket ska ta slut så vi kan vara vänner igen. Men det kommer nog tyvärr inte bli så.. För vad jag än säger är det fel.
Sen när blev det fel att säga förlåt?
<3 J.F
Over and over again
Dom säger att man lär sig av mina misstag. Men ganska ofta undrar jag om inte jag är ett undantag i det där ordspråket. Jag vet var jag gör för fel och jag lovar mig själv att aldrig göra om det men ändå hamnar jag där om och om igen. Lovar mig själv att inte somna om på morgonen när klockan ringer, lovar mig själv att äta ordentligt så jag inte spyr på alla på tunnelbanan, lovar mig själv att verkligen ta tag i skolan så det inte blir som förra året, lovar mig själv att inte börja tycka om någon så som jag gjorde förut. För jag vill inte må så dåligt igen.
Men alla de här löftena bryter jag om och om igen. Vad är det för fel på mig? Ibland undrar jag om jag inte på något sätt njuter av att må dåligt. Tycker om att tycka synd om mig själv. Kan det vara så? Och vad fan är det för fel på mig i så fall? Kanske behöver hjälp? :S
Nu sitter jag i alla fall ensam utanför mitt klassrum eftersom jag självklart kom för sent. Självklart stängde jag av klockan i morse för att sedan somna om igen. Självklart blev jag så sen att jag missade den lektionen jag verkligen behöver för att klara av den här skiten. Fan Jonna, vakna nån gång! Inse att det är allvar nu!
Men alla de här löftena bryter jag om och om igen. Vad är det för fel på mig? Ibland undrar jag om jag inte på något sätt njuter av att må dåligt. Tycker om att tycka synd om mig själv. Kan det vara så? Och vad fan är det för fel på mig i så fall? Kanske behöver hjälp? :S
Nu sitter jag i alla fall ensam utanför mitt klassrum eftersom jag självklart kom för sent. Självklart stängde jag av klockan i morse för att sedan somna om igen. Självklart blev jag så sen att jag missade den lektionen jag verkligen behöver för att klara av den här skiten. Fan Jonna, vakna nån gång! Inse att det är allvar nu!
<3 J.F
Klarhet?
Precis tillbaka från en promenad med Johanna med väldigt djupa samtal. Vet inte riktigt varför jag känner såhär men jag är inne i en sån där djup depperiod igen. Och den här gången känns det mer jobbigt än innan.. Anledningen till det är att jag verkligen kännt att jag har mått superbra i flera veckor nu. Sa det till min mamma senast i typ förrgår. Asså, jag mår verkligen så himla bra nu. Känner mig bara helt lycklig på något sätt. Men nu har det bara tagit en tvärvändning. Nu har jag en sån där period där jag bara skulle vilja stänga in mig i mitt rum, sitta och gråta för mig själv och bara vara helt deprimerad och tycka synd om mig själv. Det är i såna här stunder som det är jävligt bra att skolan finns. För då måste man avbryta sig själv från allt deppande och verkligen koncentrera sig på annat ett tag. Då glömmer man liksom bort att vara ledsen en stund.
Känner mig som ett litet deppigt emobarn just nu och ni få som läser det här får säkert intrycket av att jag är ett litet pucko och helt psykstörd. Men det kanske jag är också? Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det inte känns riktigt rätt i min kropp just nu. Jag känner mig inte riktigt fullständig.
Har inget mer att skriva. Har en massa tanka i mitt huvud som far runt men jag kan inte få ut dom är i ord. Kom fram till en massa saker ute med Johanna. Men det kanske är skillnad när man verkligen vet att någon lyssnar. Då väger man sina ord och sitter och funderar ut något bra. Men det här är det ju inte ens nån som läser..
Nu ska jag kolla på Kung fu panda, låtsas att jag är liten igen och bara glömma allt. Sen någon gång i natt lär jag väl somna. Sen hörs vi i morgon.
Känner mig som ett litet deppigt emobarn just nu och ni få som läser det här får säkert intrycket av att jag är ett litet pucko och helt psykstörd. Men det kanske jag är också? Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det inte känns riktigt rätt i min kropp just nu. Jag känner mig inte riktigt fullständig.
Har inget mer att skriva. Har en massa tanka i mitt huvud som far runt men jag kan inte få ut dom är i ord. Kom fram till en massa saker ute med Johanna. Men det kanske är skillnad när man verkligen vet att någon lyssnar. Då väger man sina ord och sitter och funderar ut något bra. Men det här är det ju inte ens nån som läser..
Nu ska jag kolla på Kung fu panda, låtsas att jag är liten igen och bara glömma allt. Sen någon gång i natt lär jag väl somna. Sen hörs vi i morgon.
<3 J.F
Remeber this
Every story has an end. But in life every ending is just a new beginning.
<3 J.F
Take a walk
Precis tillbaks från en 50 minuter lång kvällspromenad med en sjukt gammal kompis. Vi gick typ i samma skola när vi var små. Kul att se honom igen :) Ganska skönt att gå ut och gå sådär på kvällen också så man blir lite lagom trött och somnar gott när man kommer hem. Sen att jag sitter vi datorn i 100 år i stället är en annan femma.. Höhö.
Sitter här nu och har smått panik. Vad fan ska jag ha på mig imorrn?? Det är lugnt, sa Sofie. Du har jättefina kläder ju. Och visserligen håller jag med. Jag älskar mina kläder. Men jag känner aldrig att jag hittar rätt när jag ska sätta på mig nåt. Allt känns bara gammal och tråkigt. Även om det är helt nytt. Hur går det ihop? Sajk! Vet inte om det är jag som är nördig men första dagen i skolan efter lovet känns grymt viktig för mig. Då ska man typ visa alla i skolan att man blivit nån ny mycket coolare under sommaren. Man har fått ascool stil och blivit en mycket skönare människa helt enkelt. Fast man egentligen är samma gamla tråkiga Jonna.
Vad säger ni? Är det fler än jag som har dessa dumma tankar som små jobbiga, surrande getingar i huvet såhär innan första skoldagen? Jag känner mig typ som 6 år igen. Innan man skulle börja skolan med alla de "stora" barnen. Varför försöker man alltid vara någon bättre än den man är. Vad är det för fel på gamla hederliga Jonna. Jag vet att jag gillar henne i alla fall.I smyg då förstås..
<3 J.F
Sitter här nu och har smått panik. Vad fan ska jag ha på mig imorrn?? Det är lugnt, sa Sofie. Du har jättefina kläder ju. Och visserligen håller jag med. Jag älskar mina kläder. Men jag känner aldrig att jag hittar rätt när jag ska sätta på mig nåt. Allt känns bara gammal och tråkigt. Även om det är helt nytt. Hur går det ihop? Sajk! Vet inte om det är jag som är nördig men första dagen i skolan efter lovet känns grymt viktig för mig. Då ska man typ visa alla i skolan att man blivit nån ny mycket coolare under sommaren. Man har fått ascool stil och blivit en mycket skönare människa helt enkelt. Fast man egentligen är samma gamla tråkiga Jonna.
Vad säger ni? Är det fler än jag som har dessa dumma tankar som små jobbiga, surrande getingar i huvet såhär innan första skoldagen? Jag känner mig typ som 6 år igen. Innan man skulle börja skolan med alla de "stora" barnen. Varför försöker man alltid vara någon bättre än den man är. Vad är det för fel på gamla hederliga Jonna. Jag vet att jag gillar henne i alla fall.
<3 J.F
En bra och en dålig nyhet
.. vilken vill ni höra först? Okej, jag börjar med den bra ;
Magnus ska flytta till Skåne. Han har velat det ett tag och nu har har äntligen fått ett erbjudande om att bo hos en familj där. Och väl nere ska ha leta jobb. Är så himla glad för hans skull (!) , han vill verkligen det här. Tror han kommer må bra av en nystart.
Och sen till den dåliga då ;
Magnus ska flytta till Skåne. Ja, jag kan ju inte riktigt låta bli att vara liite självisk. Kommer sakna honom otroligt mycket. Han har trots allt kommit att bli en av dom jag tycker allra mest om. Och det på en väldigt kort tid. Ett halvår? Visst, vi kan hälsa på varann. Men det kommer inte vara lika enkelt.Skit, nu grinar jag också.. Var väl inte så manlig som jag trodde trots allt.
Förlåt för att jag låter så sur om din flytt hela tiden. Är faktiskt jätteglad för din skull egentligen. Verkligen! Det är bara det att jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Och förlåt igen för att jag inte säger det här till dig på riktigt. Jag vet inte varför men jag är alltid bättre på att skriva saker och ting. Det var samma sak när jag var liten och hade bråkat med mamma. Då skrev jag långa förlåtbrev. Kan faktiskt göra det fortfarande om vi bråkat riktigt mycket. Töntlgt kan tyckas men det är mitt sätt att uttrycka mig.. "Live" blir jag så närvös och generad och nördig så jag vågar aldrig säga nåt.
Men jag kan säga här och nu att jag tycker om dig grymt mycket, är jätteglad för din skulle och kommer sakna dig enormt. Men jag lovar att hälsa på, om jag är välkommen vill säga..
Magnus ska flytta till Skåne. Han har velat det ett tag och nu har har äntligen fått ett erbjudande om att bo hos en familj där. Och väl nere ska ha leta jobb. Är så himla glad för hans skull (!) , han vill verkligen det här. Tror han kommer må bra av en nystart.
Och sen till den dåliga då ;
Magnus ska flytta till Skåne. Ja, jag kan ju inte riktigt låta bli att vara liite självisk. Kommer sakna honom otroligt mycket. Han har trots allt kommit att bli en av dom jag tycker allra mest om. Och det på en väldigt kort tid. Ett halvår? Visst, vi kan hälsa på varann. Men det kommer inte vara lika enkelt.
Förlåt för att jag låter så sur om din flytt hela tiden. Är faktiskt jätteglad för din skull egentligen. Verkligen! Det är bara det att jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Och förlåt igen för att jag inte säger det här till dig på riktigt. Jag vet inte varför men jag är alltid bättre på att skriva saker och ting. Det var samma sak när jag var liten och hade bråkat med mamma. Då skrev jag långa förlåtbrev. Kan faktiskt göra det fortfarande om vi bråkat riktigt mycket. Töntlgt kan tyckas men det är mitt sätt att uttrycka mig.. "Live" blir jag så närvös och generad och nördig så jag vågar aldrig säga nåt.
Men jag kan säga här och nu att jag tycker om dig grymt mycket, är jätteglad för din skulle och kommer sakna dig enormt. Men jag lovar att hälsa på, om jag är välkommen vill säga..
<3 J.F
Ärlig film
Innan jag spelade Guitar hero kollade jag på Why I wore lipstick to my mastectomy. En jättebra film som jag absolut rekomenderar alla att se. Speciellt ni som känner någon som haft eller har cancer. Filmen handlar om en ung tjej som får veta att hon har bröstcancer. Sen handlar det om hennes tankar och rädslor och livet som cancersjuk. Det är ingen sån där tung seriös film. Det är en lite chic skön film som samtidigt berör en jättemycket. I alla fall mig. Jag kanske ska göra ännu ett tillkännagivande här i bloggen. Min mamma hade cacer för några år sedan. Och så fort jag läser eller ser något som har med det att göra kommer alla de känslorna jag hade tillbaka. Så även denna gång. Samtidigt som det är ganska jobbigt är det ändå ganska häftigt på något sätt. På något sätt käns det ganska skönt att bli påmind. Det är ändå en stor del av mitt liv och uppväxt och det kommer speglas i min personlighet hela livet.
När man ser den här filmen inser man även att ens personliga töntproblem är ganska små. Typ ha en dålig hårdag. Hallå, tjejen tappar sitt hår. Hon har bara några utspridda testar på huvudet. Det ger en perspektiv på tillvaron. Absolut sevärd film som får en att tänka efter!
När man ser den här filmen inser man även att ens personliga töntproblem är ganska små. Typ ha en dålig hårdag. Hallå, tjejen tappar sitt hår. Hon har bara några utspridda testar på huvudet. Det ger en perspektiv på tillvaron. Absolut sevärd film som får en att tänka efter!
<3 J.F
Once in a lifetime
Jag spelade precis Guitar hero alldeles för mig själv för jag hade så tråkigt. Men jag var så trött så jag orkade inte anstränga mig så jag bestämde mig för att spela lite på easy istället för hard som jag spelar på annars. För jag är SÅ grym! Hahaaa. :P Not. Men i alla fall. Till det roliga! Jag fick 100% Visst, jag spelade på det lättaste som finns men det kändes ändå fett coolt. Att jag spelade låter helt perfekt. Helgött var det i alla fall. Och vet ni vad som fick mig att klara av det? Släpp alla krav! Jag har verklieg kommit på det nu. Det fungerar så mycket bättre. Jag har alltid haft omänskligt höga krav på mig själv. Allt under ett MVG är ett misslyckande! Jag tänker inte testa nåt jag inte är bäst på när andra ser på. Jag kan ju vara sämre än nån annan :O Såna absurda tankar har snurrat i mitt huvud. Men nu tar jag allt mer med en nypa salt. Äh, skit samma. Det blir som det blir. Jag gör det jag kan och sen ser vi hur det går. Vad är det man säger? Allt man inte dör av gör en starkare. och jag tror fullt ut på det nu. Man ska inte vara rädd för att prova på något nytt. Kasta sig ut på okänd mark och göra något annorlunda. Man lär ju inte ha nåt kul liv att kolla tillbaks på när man blir gammal om man bara tagit den lätta vägen hela tiden. Man behöver utmaningar och man behöver göra bort sig lite då och då. Det tror jag helt och fullt på!
Jag mår så himla mycket bättre nu också! Förut var jag bara stressat och orolig och mådde dåligt hela tiden. Men nu är det som en stor sten släppt från mitt bröst och det känns så himla bra! Jag känner verkligen att jag landat i mig själv. Jag vågar ha en egen personlighet och stil. Vågar ha min egen humor. Vågar prova på saker jag inte gjort innan. Jag vågar tycka om killar som ingen annan tycker om. Jag vågar stå för min åsikt. Jag vågar vara Jonna! Jag har blivit en helt annan person. Och allt detta för att jag sänkt mina krav och slutat se gravallvarligt på allt. Jag tar dagen som den kommer med ett leende på läpparna. Prova det någon gång, det känns så sjukt bra måste jag säga!
Här kommer i alla fall bildbevis på hur fantastiskt bra jag är! Och allt tack vare den nya Jonna - Den nya jag! En ny mycket bättre.
Jag mår så himla mycket bättre nu också! Förut var jag bara stressat och orolig och mådde dåligt hela tiden. Men nu är det som en stor sten släppt från mitt bröst och det känns så himla bra! Jag känner verkligen att jag landat i mig själv. Jag vågar ha en egen personlighet och stil. Vågar ha min egen humor. Vågar prova på saker jag inte gjort innan. Jag vågar tycka om killar som ingen annan tycker om. Jag vågar stå för min åsikt. Jag vågar vara Jonna! Jag har blivit en helt annan person. Och allt detta för att jag sänkt mina krav och slutat se gravallvarligt på allt. Jag tar dagen som den kommer med ett leende på läpparna. Prova det någon gång, det känns så sjukt bra måste jag säga!
Här kommer i alla fall bildbevis på hur fantastiskt bra jag är! Och allt tack vare den nya Jonna - Den nya jag! En ny mycket bättre.
<3 J.F
Förklaring
Ja, här kommer en förklaring till en del som händer i mitt liv just nu. Och även till en del som redan hänt.
Jag har, som många säkert vet, mått jävligt dåligt ett tag och det har varit skitjobbigt. Det blev så mycket att jag tillochmed började gå till Bup. Men nu mår jag mycket bättre och känner mig nästan som en helt annan person. Jag känner mig mycket starkare och mycket mer självsäker. Jag vet vem jag är och jag vet vem jag vill. Det känns så himla skönt att ha kommit fram till alla de här sakerna. Man kan säga att jag kommit till en slags klarhet, en sorts insikt i mig själv. Jag vet, det låter helkonstigt och jätteflummigt men det är faktiskt sant. Det är som att en helt ny värld öppnat sig och jag förstår så mycket mer nu. Jag har börjat förstå varför jag reagerat som jag gjort i vissa situationer. Jag har även förstått varför det här med 'M' känns så jobbigt.
När jag har skrivit om att jag har mått dåligt här i bloggen så har det ju mest handlat om 'M'. Några gånger har det handlat om mina föräldrar men mycket har handlar om 'M'. Många utav mina tankar har dessutom kretsat kring honom. Men nu har jag kommit på varför. Egentligen har han nog inte betytt mer än någon annan. Och det är inte honom jag varit ledsen över. Saken är den att jag har varit så fruktansvärt ledsen i mig själv men jag har inte riktigt vetat varför. Jag har inte haft någon riktig anledning.. Och då har det varit ganska skönt och lätt att ta ut allt genom 'M'. Så just därför har jag omedvetet förstorat upp hela saken och det har sett ut som att jag varit helt förstörd över allt det här när jag skrivit om det i bloggen. Men egentligen bryr jag mig inte så mycket. Det har jag kommit fram till nu. Visst, jag tyckte jättemycket om honom och så. Men inte mer än någon annan jag tyckt om. Det känns så himla töntigt när jag tänker på det och när jag läser mina gamla inlägg. Jag har höjt upp honom till någon slags gud eller nåt. Haha, jag vet inte. Jag har iaf skrivit om honom som om han vore någon mycket, mycket bättre. Men i själva verket har han många gånger betett sig som en riktig skit.
Jag kände bara att jag var tvungen att komma ut med det här. Hur det blir med mitt framtida bloggande vet jag inte riktigt än. Men som ni märker har jag svårt att hålla mig undan.
Jag kan iaf säga att jag mår jävligt bra just nu. Det finns ingenting som tynger ner mig eller som gör mig ledsen. Jag har nu lärt mig att bara strunta totalt i människor som gör mig illa. Som får mig att gå tillbaka i min depression. Precis som 'M' gjort. Nu skiter jag bara i allt. Låtsas inte om det. Jag mår bara jävligt bra helt enkelt och jag låter mig inte påverkas av andra. Känns som att det bara kan gå uppåt härifrån och det är en känsla som är så otroligt befriande att det är inte sant. Ni anar inte hur lättad jag känner mig nu. Som en helt ny människa, redo att börja om på nytt.
Jag har, som många säkert vet, mått jävligt dåligt ett tag och det har varit skitjobbigt. Det blev så mycket att jag tillochmed började gå till Bup. Men nu mår jag mycket bättre och känner mig nästan som en helt annan person. Jag känner mig mycket starkare och mycket mer självsäker. Jag vet vem jag är och jag vet vem jag vill. Det känns så himla skönt att ha kommit fram till alla de här sakerna. Man kan säga att jag kommit till en slags klarhet, en sorts insikt i mig själv. Jag vet, det låter helkonstigt och jätteflummigt men det är faktiskt sant. Det är som att en helt ny värld öppnat sig och jag förstår så mycket mer nu. Jag har börjat förstå varför jag reagerat som jag gjort i vissa situationer. Jag har även förstått varför det här med 'M' känns så jobbigt.
När jag har skrivit om att jag har mått dåligt här i bloggen så har det ju mest handlat om 'M'. Några gånger har det handlat om mina föräldrar men mycket har handlar om 'M'. Många utav mina tankar har dessutom kretsat kring honom. Men nu har jag kommit på varför. Egentligen har han nog inte betytt mer än någon annan. Och det är inte honom jag varit ledsen över. Saken är den att jag har varit så fruktansvärt ledsen i mig själv men jag har inte riktigt vetat varför. Jag har inte haft någon riktig anledning.. Och då har det varit ganska skönt och lätt att ta ut allt genom 'M'. Så just därför har jag omedvetet förstorat upp hela saken och det har sett ut som att jag varit helt förstörd över allt det här när jag skrivit om det i bloggen. Men egentligen bryr jag mig inte så mycket. Det har jag kommit fram till nu. Visst, jag tyckte jättemycket om honom och så. Men inte mer än någon annan jag tyckt om. Det känns så himla töntigt när jag tänker på det och när jag läser mina gamla inlägg. Jag har höjt upp honom till någon slags gud eller nåt. Haha, jag vet inte. Jag har iaf skrivit om honom som om han vore någon mycket, mycket bättre. Men i själva verket har han många gånger betett sig som en riktig skit.
Jag kände bara att jag var tvungen att komma ut med det här. Hur det blir med mitt framtida bloggande vet jag inte riktigt än. Men som ni märker har jag svårt att hålla mig undan.
Jag kan iaf säga att jag mår jävligt bra just nu. Det finns ingenting som tynger ner mig eller som gör mig ledsen. Jag har nu lärt mig att bara strunta totalt i människor som gör mig illa. Som får mig att gå tillbaka i min depression. Precis som 'M' gjort. Nu skiter jag bara i allt. Låtsas inte om det. Jag mår bara jävligt bra helt enkelt och jag låter mig inte påverkas av andra. Känns som att det bara kan gå uppåt härifrån och det är en känsla som är så otroligt befriande att det är inte sant. Ni anar inte hur lättad jag känner mig nu. Som en helt ny människa, redo att börja om på nytt.
<3 J.F
Vad gör man?
Jag har haft sån lust att skriva igen enda sen mitt förra inlägg. Då jag sa att jag inte skulle skriva förns om ungefär en vecka. Tydligen lyckades det inte. Men saken är bara den att jag fortfarande inte riktigt vet vad jag vill skriva om. Jag vet inte vad jag vill med den här bloggen. Jag är dessutom rädd att falla tillbaks i gamla mönster igen. Börja skriva tråkigt och fult alltså.
Det är konstigt egentligen hur stor skillnad språker kan göra. Man kan stå och prata om någonting jättesmart. Men bara man använder ett språk som inte är "vuxet" alltså att man säger; asså, typ & lixom som vartannat ord så låter man helt blåst och som att man inte har en aning om vad man snackar om. Det är iaf så jag känner att det har blivit i min blogg. Jag skriver så mycket talspråk och konstiga, intärna uttryck att det inte blir något kul att läsa.
Nej, jag måste verkligen ta mig i kragen och "rusta upp" den här bloggen innan jag kör den helt i botten. Men det kommer nog innebära att jag inte kommer skriva så mycket nu. Jag vet att jag sa det förra gången också utan att hålla det så det är kanske inget att lita helt och fullt på. Men, jag kan ju iaf säga att det inte kommer vara som förut. Jag måste fundera lite till och tänka ut vad jag vill skriva om.
Inte helt intressant inlägg kanske. Kanske sitter jag bara häroch skriver för att jag inte har något bättre för mig såhär på natten när jag inte kan sova. Kan det vara så? Eller är det så att jag helt enkelt inte kan hålla mig. Lusten att skriva blir så stor att det inte går att hålla emot. Ja, det känns ganska bra iaf. Oavsätt vilken okänd anledning som ligger bakom.
<3 J.F
Det är konstigt egentligen hur stor skillnad språker kan göra. Man kan stå och prata om någonting jättesmart. Men bara man använder ett språk som inte är "vuxet" alltså att man säger; asså, typ & lixom som vartannat ord så låter man helt blåst och som att man inte har en aning om vad man snackar om. Det är iaf så jag känner att det har blivit i min blogg. Jag skriver så mycket talspråk och konstiga, intärna uttryck att det inte blir något kul att läsa.
Nej, jag måste verkligen ta mig i kragen och "rusta upp" den här bloggen innan jag kör den helt i botten. Men det kommer nog innebära att jag inte kommer skriva så mycket nu. Jag vet att jag sa det förra gången också utan att hålla det så det är kanske inget att lita helt och fullt på. Men, jag kan ju iaf säga att det inte kommer vara som förut. Jag måste fundera lite till och tänka ut vad jag vill skriva om.
Inte helt intressant inlägg kanske. Kanske sitter jag bara häroch skriver för att jag inte har något bättre för mig såhär på natten när jag inte kan sova. Kan det vara så? Eller är det så att jag helt enkelt inte kan hålla mig. Lusten att skriva blir så stor att det inte går att hålla emot. Ja, det känns ganska bra iaf. Oavsätt vilken okänd anledning som ligger bakom.
<3 J.F
Gamla sår
Det är så jobbigt när man blir påminnd om gamla jobbiga saker. Saker som gjort en ledsen. Som att mista en jävligt bra vän till exempel. Säkert många som vet vem jag snackar om.. Läste precis mina tidigare inlägg till och om honom.. Det låter verkligen som jag är besatt men det är inte riktigt sant.. Saknar bara relationen vi hade. Iaf den vi hade i början. Den i slutet var väl ingen höjdare direkt. Men det kanske är så att vissa personer ska man inte träffa på riktigt. Vi kanske skulle fortsatt vara msnkompiar. Då kanske vi fortfarande hade varit kompisar iaf.
Åh, jag blir så irriterad på allt det här! Var det tvunget att bli såhär? Kan inte låta bli att fundera på vad jag gjort för fel. Kunde jag gjort något annorlunda så han hade stannat? Man slutar ju inte bara prata med en person utan anledning.. Eller? Då måste det ju betyda att jag gjort något. Eller så kanske det bara är hela mig han inte tycker om. Det kanske är så att han trodde att jag var nån annan. Men sen när han började känna Jonna utanför msn upptäckte han att jag inte alls var nå kul. Att jag inte alls är någon han vill umgås med. Men kan han inte bara säga det ist?
Fan, vet knappt vad jag vill eller ens vad jag snackar om.. Men jag saknar honom så mycket bara. Och då menar jag som vän. Jag tyckte verkligen om att ha honom som en bra vän.. Och det är det jag saknar som fan! Vad gör man? Ska jag fortsätta vara ledsen och försöka träffa honom. Eller ska han raderas så att jag bara glömmer allt? FUCK! Hatar sån här jävla skit. Kan man inte bara bli kompisar och sen fortsätta med det? Måste allt alltid ha ett slut.. ? :/
<3 J.F
Tidigare inlägg:
1.
2.
Han kan verkligen göra intryck. Tre jävla aslååånga inlägg.. :P Speciell kille?
...
Och vad gör man då som barn i den här grälande familjen. Eller.. grälande föräldrar. Vems sida ska man vara på? Är det okej att bara hålla för öronen och vägra lyssna? Får man säga att man inte håller med. Det är ju trots allt jag som är barnet i den här familjen. Eller, ett barn av två iaf. Men ibland skulle jag vilja ta mina föräldrar, sätta dem vi köksbordet och tala allvar med dem. Framförallt få dem att tala allvar med varandra. Utan att de börjar skrika eller att den ena springer iväg och gömmer sig. Eller börjar skratta närvöst för att han inte vet vad han ska säga.
Nej, familjegräl är jobbiga saker. Man vet inte riktigt hur man ska hantera det. För jag är ju som sagt barnet. Och i vanliga fall när man mår dåligt av ett gräl går man ju till sina föräldrar. Men vem går man till om det är dem som får en att må dåligt. "Jo, du mamma. Det är så här att jag mår så fuktansvärt dåligt att ett gräl som pågår. Jaha, säger du det. Vilka är det som grälar då? Det är faktiskt några du känner. Det är du och pappa" Njaa, funkar inte sådär jättebra kanske..
Och man vill ju inte gå och berätta för vem som helst att man har problem hemma. Att mamma och pappa får en att må dåligt. Det är ju sånt som man ska hålla lite hemligt. Inte riktigt prata om. Sånt ska man hålla inom familjen så att ingen får veta nåt. (Nu har jag iof pratat om det här. Men fan, jag har typ 12 läsare. Och jag vet inte ens vilka det är. Och jag behöver få skriva av mig någonstans. Jag har ju som sagt ingen att prata med. Det är då man pratar med bloggen. Den är iaf jävligt bra på att lyssna. Det älskar jag. Jag har grymt svårt att prata om saker och ting. Men det är jätteskönt att skriva av sig. Då får man ut allt man tänker på. Utan att någon behöver sitta och titta medlidande på en.)
< / 3 J.F
Lunch
Tjenare!
Nu sitter jag här och äter gårdagen spagetti och köttfärssås samtidigt som jag kollar på Nya tider. Haha, värsta nostalgiprogrammet. Haha. Stört länge sen. Kommer ihåg när jag älskade det programmet. Men det måste ju varit fleera år sen. Minns inte ens när.
Konstigt det där.. Idag är det ju nästan inga svenska serier som blir populära. Förr fanns det ju Nya tider, Vita lögner, Tre kronor. Ja, flera stycken. Men nu är det bara amerikanska serier som följs av svenska folket. Vad beror det på egentligen? Tycker vi inte att Sverige duger längre. Vill vi alla leva det lyxiga hollywoodlivet med fester och snygga killar och tjejer och allt. Jaa, vad är det med USA som lockar så egentligen? Hmm.. Haha
<3 J.F
Nu sitter jag här och äter gårdagen spagetti och köttfärssås samtidigt som jag kollar på Nya tider. Haha, värsta nostalgiprogrammet. Haha. Stört länge sen. Kommer ihåg när jag älskade det programmet. Men det måste ju varit fleera år sen. Minns inte ens när.
Konstigt det där.. Idag är det ju nästan inga svenska serier som blir populära. Förr fanns det ju Nya tider, Vita lögner, Tre kronor. Ja, flera stycken. Men nu är det bara amerikanska serier som följs av svenska folket. Vad beror det på egentligen? Tycker vi inte att Sverige duger längre. Vill vi alla leva det lyxiga hollywoodlivet med fester och snygga killar och tjejer och allt. Jaa, vad är det med USA som lockar så egentligen? Hmm.. Haha
<3 J.F
The perfect man
Nu har jag precis kollat färdigt på The perfect man. Så himla bra film (!) ...enligt mig iaf. Men jag vet inte om det kanske bara är jag men, blir man inte lite småledsen av sådana där filmer. Hon hittar verkligen sin Perfect man. Drömkillen. Och det blir ett happy ever after slut. Hur många gånger har man inte suttit och dagdrömt om något sådant. Att man bara ska springa på den perfekta killen och allt bara klickar på en gång. Man bara känner att det är helt rätt. Jag har iaf spenderat otaliga timmar åt att tänka på sådant. Men sen kanske det bara är jag som är ensam och patetisk också. Eller nåt.. ?
Men jag vet inte, de här filmerna gör mig bara mer påminnd om hur ensam jag känner mig. Och tro inte nu att jag bara sitter och tycker synd om mig själv eller är värsta deprimerad och desperat eller någonting. För så är det inte. Jag vill bara känna att jag hör ihop med någon. Jag vill känna att jag inte är ensam. Att jag har någon som alltid finns där. Någon som man kan få lite närhet av.. Okej, nu låter jag patetiskt. Haha.
Men tänk om The perfect man bara dyker upp en dag. Och man känner på en gång att det här är helt rätt. Jag trodde faktiskt att jag träffade honom en gång. Alltid började så sjukt bra att jag tänkte att det måste vara för bra för att vara sant. Och senare visade det ju sig att det var så också. Konstigt hur det kan blir så egentligen. I början var det rätt på alla punkter. Allt bara stämde. Det var nästan läskigt bra. Vi hade exakt samma humor (= helt cpstörd). Vi sa alltid samma sak samtidigt. Vi är båda lite smånördiga. Haha. Vi hade bara så himla roligt tillsammans. Bara av att jag sitter här och tänker på det får jag ett leende på läpparna. Jag vet inte riktigt varför. Det bara kommer. Men jag tänker på alla de där gångerna jag satt framför datorn och asgarvade för mig själv. Jag menar, hur ofta gör man det. Och då menar jag inte bara en gång, ett litet skratt för att någon säger nåt roligt. Utan en hel konversation. Och man garvar så man typ ramlar av stolen. Det var sånt skratt. Sånt där skratt som man mår så himla bra av. Ja, han var verkligen speciell. Och ja, var inte är.
Tyvärr ändrades allt det där. Nu är han bara som vem som helst. En i mängden. Han som var något alldeles speciellt har bara blivit en utav de där "snygga, coola" killarna. Och det är så synd. Men egentligen är jag nog inte så ledsen. Mer besviken. Just för att vi hade så himla kul tillsammans, var så stört lika. Nu har vi inte träffats på typ 6 veckor. Jag har inte pratata med honom på hur länge som helst. Och det vi säger är typ Hej, hur är det, vad har du för dej? Ni vet sånt där som man säger till typ alla som är online på msnlistan. Inte sånt man säger till dom man verkligen tycker om och som man verkligen vill prata med. Sådär som han och jag brukade göra förut. Vi brukade sitta uppe hela nätterna och prata. Egentligen har jag ingen aning vad vi pratade om. Inget viktigt iaf. Vi pratade liksom om allt och inget. Det kunde ta typ 2 timmar att säga hej då. För vi kom alltid på nåt nytt att prata om. Och jag tror inte att ingen av oss egentligen ville gå. Kunde säga hej då 100 gånger var innan vi tvingade varandra att stänga ner datorn och gå. Men fan, nu orkar jag inte mer. Stick! Jag vill inte prata med dej mer. DRA NU!
Juste... anledningen till varför jag är besviken. Jo, det är för att vi har haft så himla kul. Pratat om så otroligt mycket. Varit så stört lika. Jag trodde liksom att det var börjar på någonting bra. Och nu menar jag inte att jag planerade livslång kärlek eller någonting. Jag syftar mer på en vänskap. Jag vet att jag kanske är oerhört naiv. Men det var bara det att det var nåt speciellt med honom som inte ens går att förklara i ord. Man måste uppleva den känslan. Och det hoppas jag verkligen att ni alla gör. För det är det bästa som finns. Känslan av att ha hittat rätt. Men nu pratar vi inte ens med varandra. Jag vet inte ens om vi kan kalla oss kompisar längre. Jag vet inte om vi har någon relation över huvud taget. Det skulle vara det där Hej, hur är det, vad har du för dej? isf. Men det är ju inte dirket mycket att hänga i julgranen. Och det är just det som jag är besviken på. Allt allt bara dog. Att han nu bara blivit nån tråkig ointressant helt vanlig grupptrycksmänniska. Ist för att vara den där speciella personen som sticker ut.
Det är konstigt egentligen hur mycket en person kan påverka en annan människa. Jag scrollade precis upp sidan för att se hur mycket jag har skrivit egentligen. Och det var visst ganska mycket.. Antar att det inte ens är någon som har orkat läsa enda hit. Med det gör inget. Just nu skriver jag bara för mig själv. För att jag behöver få ut de här orden ur mitt huvud. De har studsat omkring där inne alldeles för länge...
Men om du läser det här. (Du vet nog vem du är). Då ska du veta att du är en jävligt bra person. Om det inte är så att allt det där som du sa förut var något påhittat. Då är du kanske mindre bra.. Men du ska veta att du iaf har gjort ett jävligt trort intryck på mig iaf. Och jag kommer nog minnas dej vääldigt länge. Jag hade tänkt säga för alltid. Men tidigare händelser i mitt liv har läst mig att aldrig säga för alltid. För det finns inget sådant. Det tror iaf inte jag.
Jag vill också säga att jag inte är besatt av den här personen på något sätt. Han har bara gjort ett väldigt stort intryck. Och han har påverkat mig en hel del. Och han har fått mig att känna mig glad på ett sätt jag inte gjort på väldigt länge. Han fyllde en bit av mig som har saknats. Fast nu verkar den vara borta igen.. Men han har iaf visat att det finns bra människor där ute. Han har gett mig ett slags hopp. (Om jag kan säga så utan att låta alldeles för sentimental och nördig ^^)
Men nu tror jag att det är dags för mig att gå och lägga mig. Det här blev ett väääligt långt inlägg. Och det handlade inte direkt om det som jag tänkte skriva om från början. Jag hade typ tänkt säga att filmen var bra och att jag skulle gå och lägga mej. Men vafan, nu har jag ju sagt det iaf. Jag kanske använde liiite fler ord bara. (A) ^^
<3 J.F
Ge inte upp drömmen om att hitta den perfekta killen/tjejen. För jag lovar att han/hon finns där ute nånstans. Iaf är det vad jag försöker tro på. Och det känns ganska bra att tro det. Det ger en lite hopps liksom. Och det gör att jag fortsätter sitta och dagdrömma om honom. Undrar vem han är.. ?
<3 J.F
Men jag vet inte, de här filmerna gör mig bara mer påminnd om hur ensam jag känner mig. Och tro inte nu att jag bara sitter och tycker synd om mig själv eller är värsta deprimerad och desperat eller någonting. För så är det inte. Jag vill bara känna att jag hör ihop med någon. Jag vill känna att jag inte är ensam. Att jag har någon som alltid finns där. Någon som man kan få lite närhet av.. Okej, nu låter jag patetiskt. Haha.
Men tänk om The perfect man bara dyker upp en dag. Och man känner på en gång att det här är helt rätt. Jag trodde faktiskt att jag träffade honom en gång. Alltid började så sjukt bra att jag tänkte att det måste vara för bra för att vara sant. Och senare visade det ju sig att det var så också. Konstigt hur det kan blir så egentligen. I början var det rätt på alla punkter. Allt bara stämde. Det var nästan läskigt bra. Vi hade exakt samma humor (= helt cpstörd). Vi sa alltid samma sak samtidigt. Vi är båda lite smånördiga. Haha. Vi hade bara så himla roligt tillsammans. Bara av att jag sitter här och tänker på det får jag ett leende på läpparna. Jag vet inte riktigt varför. Det bara kommer. Men jag tänker på alla de där gångerna jag satt framför datorn och asgarvade för mig själv. Jag menar, hur ofta gör man det. Och då menar jag inte bara en gång, ett litet skratt för att någon säger nåt roligt. Utan en hel konversation. Och man garvar så man typ ramlar av stolen. Det var sånt skratt. Sånt där skratt som man mår så himla bra av. Ja, han var verkligen speciell. Och ja, var inte är.
Tyvärr ändrades allt det där. Nu är han bara som vem som helst. En i mängden. Han som var något alldeles speciellt har bara blivit en utav de där "snygga, coola" killarna. Och det är så synd. Men egentligen är jag nog inte så ledsen. Mer besviken. Just för att vi hade så himla kul tillsammans, var så stört lika. Nu har vi inte träffats på typ 6 veckor. Jag har inte pratata med honom på hur länge som helst. Och det vi säger är typ Hej, hur är det, vad har du för dej? Ni vet sånt där som man säger till typ alla som är online på msnlistan. Inte sånt man säger till dom man verkligen tycker om och som man verkligen vill prata med. Sådär som han och jag brukade göra förut. Vi brukade sitta uppe hela nätterna och prata. Egentligen har jag ingen aning vad vi pratade om. Inget viktigt iaf. Vi pratade liksom om allt och inget. Det kunde ta typ 2 timmar att säga hej då. För vi kom alltid på nåt nytt att prata om. Och jag tror inte att ingen av oss egentligen ville gå. Kunde säga hej då 100 gånger var innan vi tvingade varandra att stänga ner datorn och gå. Men fan, nu orkar jag inte mer. Stick! Jag vill inte prata med dej mer. DRA NU!
Juste... anledningen till varför jag är besviken. Jo, det är för att vi har haft så himla kul. Pratat om så otroligt mycket. Varit så stört lika. Jag trodde liksom att det var börjar på någonting bra. Och nu menar jag inte att jag planerade livslång kärlek eller någonting. Jag syftar mer på en vänskap. Jag vet att jag kanske är oerhört naiv. Men det var bara det att det var nåt speciellt med honom som inte ens går att förklara i ord. Man måste uppleva den känslan. Och det hoppas jag verkligen att ni alla gör. För det är det bästa som finns. Känslan av att ha hittat rätt. Men nu pratar vi inte ens med varandra. Jag vet inte ens om vi kan kalla oss kompisar längre. Jag vet inte om vi har någon relation över huvud taget. Det skulle vara det där Hej, hur är det, vad har du för dej? isf. Men det är ju inte dirket mycket att hänga i julgranen. Och det är just det som jag är besviken på. Allt allt bara dog. Att han nu bara blivit nån tråkig ointressant helt vanlig grupptrycksmänniska. Ist för att vara den där speciella personen som sticker ut.
Det är konstigt egentligen hur mycket en person kan påverka en annan människa. Jag scrollade precis upp sidan för att se hur mycket jag har skrivit egentligen. Och det var visst ganska mycket.. Antar att det inte ens är någon som har orkat läsa enda hit. Med det gör inget. Just nu skriver jag bara för mig själv. För att jag behöver få ut de här orden ur mitt huvud. De har studsat omkring där inne alldeles för länge...
Men om du läser det här. (Du vet nog vem du är). Då ska du veta att du är en jävligt bra person. Om det inte är så att allt det där som du sa förut var något påhittat. Då är du kanske mindre bra.. Men du ska veta att du iaf har gjort ett jävligt trort intryck på mig iaf. Och jag kommer nog minnas dej vääldigt länge. Jag hade tänkt säga för alltid. Men tidigare händelser i mitt liv har läst mig att aldrig säga för alltid. För det finns inget sådant. Det tror iaf inte jag.
Jag vill också säga att jag inte är besatt av den här personen på något sätt. Han har bara gjort ett väldigt stort intryck. Och han har påverkat mig en hel del. Och han har fått mig att känna mig glad på ett sätt jag inte gjort på väldigt länge. Han fyllde en bit av mig som har saknats. Fast nu verkar den vara borta igen.. Men han har iaf visat att det finns bra människor där ute. Han har gett mig ett slags hopp. (Om jag kan säga så utan att låta alldeles för sentimental och nördig ^^)
Men nu tror jag att det är dags för mig att gå och lägga mig. Det här blev ett väääligt långt inlägg. Och det handlade inte direkt om det som jag tänkte skriva om från början. Jag hade typ tänkt säga att filmen var bra och att jag skulle gå och lägga mej. Men vafan, nu har jag ju sagt det iaf. Jag kanske använde liiite fler ord bara. (A) ^^
<3 J.F
<3 J.F
Är man stor och stark måste man vara snäll
Jag trampade ihjäl en myra igår. Och det var helt med flit. Och då tänker ni säker, jaha? Och? Varför skulle jag bry mej? Och så tänker jag också egentligen. Men eftersom jag har kommit in i nån konstig period när jag tänker överdrivet mycket på allting så började jag fundera på hur stor makt vi människor har. Tänk att vi styr i princip hela världen. Vi kan göra i princio vad vi vill. Och det har vi också gjort. Kanske lite för mycket tillochmed. Jag menar, det är ju inte direkt grisarnas fel att det just ju pågår en växthuseffekt som kan förstöra allting. Jag antar att alla har sett Alvedons nya reklam Är man stor och stark måste man vara snäll. Det ligger ganska mycket i det faktiskt.
Som med mig och myran. Bara för att jag har så stora fötter (jämfört med myrans storlek) så betyder ju inte det att jag bara kan trampa ihjäl den. Hur snällt är det egentligen? Jag skulle ju inte vilja bli ihjältrampad av nån som är större än mej? Skulle du?
Så tänk på det! Var snäll mot dom som är mindre! :)
<3 J.F
Som med mig och myran. Bara för att jag har så stora fötter (jämfört med myrans storlek) så betyder ju inte det att jag bara kan trampa ihjäl den. Hur snällt är det egentligen? Jag skulle ju inte vilja bli ihjältrampad av nån som är större än mej? Skulle du?
Så tänk på det! Var snäll mot dom som är mindre! :)
<3 J.F
Bloggar
Jag var precis inne på tv4's hemsida och kollade på intervjun med Blondinbella och StinaLee (och en tredje tjej som jag inte minns vad hon heter, sorry!). De pratade om att bloggvärlden växer nu och så. Det är fler och fler som startar bloggar och även fler som läser dom. Och de tog även upp frågan om varför man bloggar. Medans BlondinBella gör det för att tjäna pengar gör StinaLee det för sig själv. Och det fick mig att ändra intällning till BlondinBella lite. Jag menar, jag håller helt med StinaLee. Man bloggar ju för sin egen skull. Visst, jag tjänar inga pengar så jag kanske inte riktigt kan uttala mig om saken. Men en blogg känns inte som något man gör för pengar. Så kan man väl bli journalist eller nåt. Men en blogg skriver man ju för att skriva om sina egna tankar och åsikter. Man skriver om sånt som rör en själv. Nej, att göra det för pengar, då känns det inte lika ärligt längre. Då känns det som om man bara sitter och hittar på en massa inlägg bara för att man ska tjäna pengar. Inte för att man verkligen har nåt att säga.
Nej, där fick jag mej en liten funderare.. Jag bloggar iaf för att jag tycker att det är så himla kul. Och det är bara för mej själv. Det är ganska kul faktiskt att gå tillbaka och se vad man har skrivit om. Då kan man se hur man utvecklas och förändras. Kul!
<3 J.F
Nej, där fick jag mej en liten funderare.. Jag bloggar iaf för att jag tycker att det är så himla kul. Och det är bara för mej själv. Det är ganska kul faktiskt att gå tillbaka och se vad man har skrivit om. Då kan man se hur man utvecklas och förändras. Kul!
<3 J.F
