...
Och vad gör man då som barn i den här grälande familjen. Eller.. grälande föräldrar. Vems sida ska man vara på? Är det okej att bara hålla för öronen och vägra lyssna? Får man säga att man inte håller med. Det är ju trots allt jag som är barnet i den här familjen. Eller, ett barn av två iaf. Men ibland skulle jag vilja ta mina föräldrar, sätta dem vi köksbordet och tala allvar med dem. Framförallt få dem att tala allvar med varandra. Utan att de börjar skrika eller att den ena springer iväg och gömmer sig. Eller börjar skratta närvöst för att han inte vet vad han ska säga.
Nej, familjegräl är jobbiga saker. Man vet inte riktigt hur man ska hantera det. För jag är ju som sagt barnet. Och i vanliga fall när man mår dåligt av ett gräl går man ju till sina föräldrar. Men vem går man till om det är dem som får en att må dåligt. "Jo, du mamma. Det är så här att jag mår så fuktansvärt dåligt att ett gräl som pågår. Jaha, säger du det. Vilka är det som grälar då? Det är faktiskt några du känner. Det är du och pappa" Njaa, funkar inte sådär jättebra kanske..
Och man vill ju inte gå och berätta för vem som helst att man har problem hemma. Att mamma och pappa får en att må dåligt. Det är ju sånt som man ska hålla lite hemligt. Inte riktigt prata om. Sånt ska man hålla inom familjen så att ingen får veta nåt. (Nu har jag iof pratat om det här. Men fan, jag har typ 12 läsare. Och jag vet inte ens vilka det är. Och jag behöver få skriva av mig någonstans. Jag har ju som sagt ingen att prata med. Det är då man pratar med bloggen. Den är iaf jävligt bra på att lyssna. Det älskar jag. Jag har grymt svårt att prata om saker och ting. Men det är jätteskönt att skriva av sig. Då får man ut allt man tänker på. Utan att någon behöver sitta och titta medlidande på en.)
< / 3 J.F
Kommentarer
Trackback
