Nu har jag precis kollat färdigt på The perfect man. Så himla bra film (!) ...enligt mig iaf. Men jag vet inte om det kanske bara är jag men, blir man inte lite småledsen av sådana där filmer. Hon hittar verkligen sin Perfect man. Drömkillen. Och det blir ett happy ever after slut. Hur många gånger har man inte suttit och dagdrömt om något sådant. Att man bara ska springa på den perfekta killen och allt bara klickar på en gång. Man bara känner att det är helt rätt. Jag har iaf spenderat otaliga timmar åt att tänka på sådant. Men sen kanske det bara är jag som är ensam och patetisk också. Eller nåt.. ?

Men jag vet inte, de här filmerna gör mig bara mer påminnd om hur ensam jag känner mig. Och tro inte nu att jag bara sitter och tycker synd om mig själv eller är värsta deprimerad och desperat eller någonting. För så är det inte. Jag vill bara känna att jag hör ihop med någon. Jag vill känna att jag inte är ensam. Att jag har någon som alltid finns där. Någon som man kan få lite närhet av.. Okej, nu låter jag patetiskt. Haha.

Men tänk om The perfect man bara dyker upp en dag. Och man känner på en gång att det här är helt rätt. Jag trodde faktiskt att jag träffade honom en gång. Alltid började så sjukt bra att jag tänkte att det måste vara för bra för att vara sant. Och senare visade det ju sig att det var så också. Konstigt hur det kan blir så egentligen. I början var det rätt på alla punkter. Allt bara stämde. Det var nästan läskigt bra. Vi hade exakt samma humor (= helt cpstörd). Vi sa alltid samma sak samtidigt. Vi är båda lite smånördiga. Haha. Vi hade bara så himla roligt tillsammans. Bara av att jag sitter här och tänker på det får jag ett leende på läpparna. Jag vet inte riktigt varför. Det bara kommer. Men jag tänker på alla de där gångerna jag satt framför datorn och asgarvade för mig själv. Jag menar, hur ofta gör man det. Och då menar jag inte bara en gång, ett litet skratt för att någon säger nåt roligt. Utan en hel konversation. Och man garvar så man typ ramlar av stolen. Det var sånt skratt. Sånt där skratt som man mår så himla bra av. Ja, han var verkligen speciell. Och ja, var inte är.

Tyvärr ändrades allt det där. Nu är han bara som vem som helst. En i mängden. Han som var något alldeles speciellt har bara blivit en utav de där "snygga, coola" killarna. Och det är så synd. Men egentligen är jag nog inte så ledsen. Mer besviken. Just för att vi hade så himla kul tillsammans, var så stört lika. Nu har vi inte träffats på typ 6 veckor. Jag har inte pratata med honom på hur länge som helst. Och det vi säger är typ Hej, hur är det, vad har du för dej? Ni vet sånt där som man säger till typ alla som är online på msnlistan. Inte sånt man säger till dom man verkligen tycker om och som man verkligen vill prata med. Sådär som han och jag brukade göra förut. Vi brukade sitta uppe hela nätterna och prata. Egentligen har jag ingen aning vad vi pratade om. Inget viktigt iaf. Vi pratade liksom om allt och inget. Det kunde ta typ 2 timmar att säga hej då. För vi kom alltid på nåt nytt att prata om. Och jag tror inte att ingen av oss egentligen ville gå. Kunde säga hej då 100 gånger var innan vi tvingade varandra att stänga ner datorn och gå. Men fan, nu orkar jag inte mer. Stick! Jag vill inte prata med dej mer. DRA NU!

Juste... anledningen till varför jag är besviken. Jo, det är för att vi har haft så himla kul. Pratat om så otroligt mycket. Varit så stört lika. Jag trodde liksom att det var börjar på någonting bra. Och nu menar jag inte att jag planerade livslång kärlek eller någonting. Jag syftar mer på en vänskap. Jag vet att jag kanske är oerhört naiv. Men det var bara det att det var nåt speciellt med honom som inte ens går att förklara i ord. Man måste uppleva den känslan. Och det hoppas jag verkligen att ni alla gör. För det är det bästa som finns. Känslan av att ha hittat rätt. Men nu pratar vi inte ens med varandra. Jag vet inte ens om vi kan kalla oss kompisar längre. Jag vet inte om vi har någon relation över huvud taget. Det skulle vara det där Hej, hur är det, vad har du för dej? isf. Men det är ju inte dirket mycket att hänga i julgranen. Och det är just det som jag är besviken på. Allt allt bara dog. Att han nu bara blivit nån tråkig ointressant helt vanlig grupptrycksmänniska. Ist för att vara den där speciella personen som sticker ut.

Det är konstigt egentligen hur mycket en person kan påverka en annan människa. Jag scrollade precis upp sidan för att se hur mycket jag har skrivit egentligen. Och det var visst ganska mycket.. Antar att det inte ens är någon som har orkat läsa enda hit. Med det gör inget. Just nu skriver jag bara för mig själv. För att jag behöver få ut de här orden ur mitt huvud. De har studsat omkring där inne alldeles för länge...

Men om du läser det här. (Du vet nog vem du är). Då ska du veta att du är en jävligt bra person. Om det inte är så att allt det där som du sa förut var något påhittat. Då är du kanske mindre bra.. Men du ska veta att du iaf har gjort ett jävligt trort intryck på mig iaf. Och jag kommer nog minnas dej vääldigt länge. Jag hade tänkt säga för alltid. Men tidigare händelser i mitt liv har läst mig att aldrig säga för alltid. För det finns inget sådant. Det tror iaf inte jag.

Jag vill också säga att jag inte är besatt av den här personen på något sätt. Han har bara gjort ett väldigt stort intryck. Och han har påverkat mig en hel del. Och han har fått mig att känna mig glad på ett sätt jag inte gjort på väldigt länge. Han fyllde en bit av mig som har saknats. Fast nu verkar den vara borta igen.. Men han har iaf visat att det finns bra människor där ute. Han har gett mig ett slags hopp. (Om jag kan säga så utan att låta alldeles för sentimental och nördig ^^)

Men nu tror jag att det är dags för mig att gå och lägga mig. Det här blev ett väääligt långt inlägg. Och det handlade inte direkt om det som jag tänkte skriva om från början. Jag hade typ tänkt säga att filmen var bra och att jag skulle gå och lägga mej. Men vafan, nu har jag ju sagt det iaf. Jag kanske använde liiite fler ord bara. (A) ^^

<3 J.F
Ge inte upp drömmen om att hitta den perfekta killen/tjejen. För jag lovar att han/hon finns där ute nånstans. Iaf är det vad jag försöker tro på. Och det känns ganska bra att tro det. Det ger en lite hopps liksom. Och det gör att jag fortsätter sitta och dagdrömma om honom. Undrar vem han är.. ?

<3 J.F