Precis tillbaka från en promenad med Johanna med väldigt djupa samtal. Vet inte riktigt varför jag känner såhär men jag är inne i en sån där djup depperiod igen. Och den här gången känns det mer jobbigt än innan.. Anledningen till det är att jag verkligen kännt att jag har mått superbra i flera veckor nu. Sa det till min mamma senast i typ förrgår. Asså, jag mår verkligen så himla bra nu. Känner mig bara helt lycklig på något sätt. Men nu har det bara tagit en tvärvändning. Nu har jag en sån där period där jag bara skulle vilja stänga in mig i mitt rum, sitta och gråta för mig själv och bara vara helt deprimerad och tycka synd om mig själv. Det är i såna här stunder som det är jävligt bra att skolan finns. För då måste man avbryta sig själv från allt deppande och verkligen koncentrera sig på annat ett tag. Då glömmer man liksom bort att vara ledsen en stund.

Känner mig som ett litet deppigt emobarn just nu och ni få som läser det här får säkert intrycket av att jag är ett litet pucko och helt psykstörd. Men det kanske jag är också? Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det inte känns riktigt rätt i min kropp just nu. Jag känner mig inte riktigt fullständig.

Har inget mer att skriva. Har en massa tanka i mitt huvud som far runt men jag kan inte få ut dom är i ord. Kom fram till en massa saker ute med Johanna. Men det kanske är skillnad när man verkligen vet att någon lyssnar. Då väger man sina ord och sitter och funderar ut något bra. Men det här är det ju inte ens nån som läser..

Nu ska jag kolla på Kung fu panda, låtsas att jag är liten igen och bara glömma allt. Sen någon gång i natt lär jag väl somna. Sen hörs vi i morgon.