Nu när det där första värsta smärtan börjar lägga sig. Den som gör att man bara vill gå under jorden och aldrig finnas mer. Den som gör att det känns som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Nu när den börjar ge med sig känns det som att det faktiskt kan vara bra att det blev så här. Vi var nog kanske inte så bra tillsammans, inte som par i alla fall. Även om jag är som allra lyckligast när jag är med honom så väger inte det upp allt det onda däremellan. Jag har nog aldrig varit riktigt säker på honom, inte varit helt säker på att det faktiskt är mig han vill ha. Jag måste ha någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, annars funkar det inte. Och det kanske är så att han gör det, men han visar det inte och det är det som gör allt så himla svårt.

Jag saknar honom varje vaken stund och om det var som det skulle borde han också göra det. Om inte vi har träffats på en dag längtar jag typ ihjäl mig. Medans för honom räcker det att ses typ nån gång i veckan. Jag vill sova med honom varje natt men han vill hellre sova med en kompis. Om någonting är viktigt för honom är det viktigt för mig. Men han bryr sig bara om det är något som han bryr sig om. Om han var ledsen eller ville prata med mig skulle jag släppa allt och åka till honom direkt. Men för honom är allt annat viktigare..

Ja, ni ser ju... det är lite väl mycket dåliga sidor. Det mästa handlar om tillit och intresse. Det som är det viktigaste i ett förhållande. Förutom att man trivs ihop och har jävligt kul tillsammans, vilket vi har. Därför känns det så jävla svårt! Jag skrattar alltid så jävla mycket när vi är tillsammans, han är så jävla rolig. Och han är världens mysigaste också. Känns så himla svårt att veta att jag aldrig kommer hålla om honom mer. Han kommer aldrig ligga brevid och hålla om mig när jag ska sova. Han kommer aldrig mer kyssa mig på halsen. Han kommer aldrig mer vara bara min... Och det gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Fan vad jag önskar att allt bara kunde fungerat jättebra från början. Fan vad jag önskar att det aldrig hade tagit slut. Fan vad jag önskar att han kunde älska mig som jag älskar honom. Och fan vad jag önskar att den här lördagen som var aldrig hade funnits. Fan vad jag önskar att jag inte gjort bort mig så jävla mycket. Fan vad jag önskar att det kunde vara han och jag, utan några problem.