Jag är rädd  för mina tankar, rädd för mig själv ibland. Just nu. Det är jag själv som förstör allting. Så fort jag är lycklig och mår bra börjar jag tänka på allt. Tänker åt hel fel håll. Blandar in saker som är totalt oväsentliga. Varför ska jag göra så jämt? Tycker jag om att få mig själv att må dåligt. Mår jag bra av att få klaga lite och tycka synd om mig själv.

Det går jävligt bra för mig nu. På de flesta områden. Varför kan jag inte se det och vara nöjd? Måste jag börja kritisera och förstöra allting som är bra. Fan.. det är allt gammalt. Måste allt alltid komma tillbaka och måste världen vara så jävla liten? Kan inte allt gammalt bara stanna i det förflutna? Och kan jag låta mig själv stanna i nutid? Jag vill gärna dra tillbaks till då- eller framtid. Eller.. jag vill inte det. Men mina tankar lever sitt eget liv och drar vart fan dom vill.

Och sen, varför måste det alltid vara mer? Nu har jag det jag ville ha, räcker inte det? Kan jag inte vara nöjd? Visst det är inte direkt så som jag tänkte mig att jag ville ha det. Men grundtanken är ju densamma och i mitt fall är den bättre än jag kunnat drömma om dessutom. Jag kunde aldrig drömma om en sån uppskattning. Det var absolut inget jag trodde jag skulle få se och känna på. Visst, jag har drömt flitigt och hoppats innerligt. Men trodde inte att det skulle hända en sån som jag. Att jag skulle vara värd det. Det är ju för alla dedär andra människorna. Dedär som det går bra för. Det gör det inte för mig. Eller? Det är vad mina tankar säger åt mig. Det de vill få mig att tro. Och det värsta är att jag är så blåst och naiv så jag lyssnar på allt. Jag tar allt det värsta och suger åt mig som en svamp.

Fan fan.. nu fuckade jag min "nystartade" blogg också. Det som bara har varit fjärilar, regnbågar och en dans på rosor den senaste tiden.. Det är det jag säger! Så fort det går bra och jag känner mig lycklig. Då måste jag fundera ut en anledning till att jag inte ska få vara lycklig. Och jag borde få pris i den egenskapen. Jag kan hitta hur många anledningar som helst. Det tar inte slut, finns ingen ände.

Jag älskar dig. Men jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland och jag har alldeles för svårt med mig själv. Jävla bajsskit.. Helt instabil. En sån människa man ska undvika. Inte komma för nära. Det är då problemen hopar sig och man smittas och dras ner i skiten. Det gör allt komplicerat.

Fan, de här tankarna fanns inte ens för en kvart sen. Vart kommer de ifrån. Djävulens tankebank i min hjärna? SLUTA TÄNK! Jag vill inte tänka mer, vill stänga av. Vill låta allt vara som det varit. Men nu känns det som att det är försent. Att jag kommit för långt. Vägen tillbaks är borta, utelåst. Snälla låt mig glömma. Låt mig blåsa bort dehär onda tankarna som till slut förstör allt. Det vet jag att de gör. Jag har varit med förut. Jag vet hur jag och mina tankar fungerar. Det bryter ned det som gör mig lycklig till småbitar. Sakta sakta en bit i tagen. Den börjar i mitt huvud. Får mig tvivla på mig själv. Sen börjar jag tvivla på andra. Sen tror jag att allt är fel fel, gör en stor jävla tabbe för att sen inse att det vad förjäves. Jag vill inte göra fler tabbar. Jag vill inte gå ned i en jävla svacka. Jag vill må bra och vara lycklig ett tag till. Jag vill kunna lite på mig själv. Lite på mig själv så bra att jag kan lite på de runt omkring mig. Just nu går det inte jättebra. Jag har svårt att tro på det som är bra. Det som leder till lycka. Men det som leder till sorg. Det sväljer jag helt utan att tugga eller tveka.

Fan.. en jävla massa ord. Jag vet inte ens vad jag skriver längre. Det är alldeles för sent och jag har tänkt alldeles för mycket. Det började smått sen satte jag fart på dom och skenade iväg hur långt som helst. Triggar mig själv.. jämt. Nu måste jag sluta. Måste sova. Måste glömma. Måste leva... Skit..