Promenixat färdigt
Så, då var man hemma igen. Det var riktigt skönt promenadväder faktiskt. Sådär lagom varmt så man varken svettas eller fryser. Lite mysigt att komma ut med två föräldrar som är sams och snälla mot varandra också. Eller, det började iaf så. Sen mot slutet spårade det såklart ur, som vanligt.. Och vem är det som alltid hamnar i mitten då? Om inte jag.. Mamma e så på pappa och berättar hur dum han är och pappa är sur på mamma och tycker att hon är dum och orättvis. Och vad ska jag säga då? Det är ju inte så att jag kan välja sida direkt.. Jag får bara gå där och svälja allt och agera öron åt någon som behöver spy ut sin ilska. Men det känns inte direkt som att jag är rätt person att prata med direkt.. Dom borde prata med någon opartisk, utomstående person. För annars hamnar personen dom pratar med i ett ganska tufft dilemma, det blir en olustig situation helt enkelt.
Så vad var det då dom bråkade om? Jo, självklart var det den där jävla farmorn. Fan, måste hon förstöra vår familj heeela hela tiden? Den här gången var det att pappa ville åka och hälsa på henne eftersom hon är sjuk. Och det är ju trots allt hans mamma, hur hemsk och elak hon än är. Så, då kan man ju kanske förstå att han vill hälsa på henne. Hans brorsa ska dessutom åka dit idag, så då får dom sällskap av varandra.
Men då blir mamma så klart sur för att han ska åka dit. Och det förstår jag också. För han har redan varit där två gånger. Och om han åker idag också så blir det tre. Och när mamma var cansersjuk och låg inlagd på sjukhus var pappa där en gång. Och det var typ för att lämna hennes kläder. Och då förstår jag att hon känner sig lite.. mindre värd på något sätt. Eftersom det verkar som att Gunnel är värd att hälsas på medans mamma inte är det.
Men då kan det ju också vara lite skillnad på vem som är sjuk.. Nu vet inte jag om det här är sant. Men det är såhär jag tänker mig att det kan vara.. Mamma är ju en person som pappa älskar och som han faktiskt har en väldigt stark relation till. De bor tillsammans, träffas varje dag, har två barn tillsammans. Det är klart att det är jobbigt som in i helvete att inse att den personen faktiskt håller på att dö. Det väcker ju så oerhört många andra tankar. Vad händer med barnen? Kommer jag klara mig ensam? Vad fan gör jag om hon dör nu? Kommer jag klara av att stötta barnen när jag går under i min egen sorg? Jag menar, det är ganska jobbiga grejer att tänka på. Och då är det ju mycket lättare att skita i att tänka på det. Låtsas att allt bara är bra. Hon är inte alls sjuk, hon kommer inte dö. Men om man då åker till ett sjukhus där man faktiskt ser att personen är dödssjuk. Då blir man ju påminnd om det där man försökt förtränga. Och visst är det oerhört själviskt. Men ja, ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel reaktion i sådana situationer.
Men Gunnel då. Hon är en person som han faktiskt inte har nån relation till allt. Förutom deras blodsband.. Så den situationen är en helt annan. Även om det känns lie hemskt att säga så kanske det är så att det är inte liksom jobbigt för pappa att se henne dö. Dels för att hon redan är gammal och kanske dör om några år ändå. Och dels för att han faktiskt inte har en relation till henne. Och så kanske det dessutom är så att han fortfarande har ett litet hopp om att få någon sorts bekräftelse av sin mamma. Att dom kanske ska få nån sorts normal mor-och-son-relation. Fast jag har ju ganska svårt att tro att det skulle bli så nu. Min åsikt är att det är försent. Men det är ju jag det. Pappa får ju känna och tycka som han vill. Även om jag och mamma inte alltid håller med. Och sen får mamma tycka och känna som hon vill fast inte jag och pappa håller med. Ja, ni kanske fattar vart jag vill komma.. Ibland får man respektera andras åsikter och känslor. Men sen kan man älska dom personerna iaf.
Fan, det är svårt sånt här. Och jag är ju faktiskt bara ett litet barn. Jag borde inte behöva bekymra mig om såna här jobbiga och alvarliga saker. Kan inte jag bara få leva i en liten bubbla utan problem och bara slippa all skiten. Skulle inte det vara bra? Det tycker jag iaf!
<3 J.F
Började skriva dett inlägg vid typ kvart över ett. Men som alltid tar det lite tid innan det är färdigskrivet och innan det publiceras. Men nu kommer det iaf. Bättre sent än aldrig?
<3 J.F
Så vad var det då dom bråkade om? Jo, självklart var det den där jävla farmorn. Fan, måste hon förstöra vår familj heeela hela tiden? Den här gången var det att pappa ville åka och hälsa på henne eftersom hon är sjuk. Och det är ju trots allt hans mamma, hur hemsk och elak hon än är. Så, då kan man ju kanske förstå att han vill hälsa på henne. Hans brorsa ska dessutom åka dit idag, så då får dom sällskap av varandra.
Men då blir mamma så klart sur för att han ska åka dit. Och det förstår jag också. För han har redan varit där två gånger. Och om han åker idag också så blir det tre. Och när mamma var cansersjuk och låg inlagd på sjukhus var pappa där en gång. Och det var typ för att lämna hennes kläder. Och då förstår jag att hon känner sig lite.. mindre värd på något sätt. Eftersom det verkar som att Gunnel är värd att hälsas på medans mamma inte är det.
Men då kan det ju också vara lite skillnad på vem som är sjuk.. Nu vet inte jag om det här är sant. Men det är såhär jag tänker mig att det kan vara.. Mamma är ju en person som pappa älskar och som han faktiskt har en väldigt stark relation till. De bor tillsammans, träffas varje dag, har två barn tillsammans. Det är klart att det är jobbigt som in i helvete att inse att den personen faktiskt håller på att dö. Det väcker ju så oerhört många andra tankar. Vad händer med barnen? Kommer jag klara mig ensam? Vad fan gör jag om hon dör nu? Kommer jag klara av att stötta barnen när jag går under i min egen sorg? Jag menar, det är ganska jobbiga grejer att tänka på. Och då är det ju mycket lättare att skita i att tänka på det. Låtsas att allt bara är bra. Hon är inte alls sjuk, hon kommer inte dö. Men om man då åker till ett sjukhus där man faktiskt ser att personen är dödssjuk. Då blir man ju påminnd om det där man försökt förtränga. Och visst är det oerhört själviskt. Men ja, ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel reaktion i sådana situationer.
Men Gunnel då. Hon är en person som han faktiskt inte har nån relation till allt. Förutom deras blodsband.. Så den situationen är en helt annan. Även om det känns lie hemskt att säga så kanske det är så att det är inte liksom jobbigt för pappa att se henne dö. Dels för att hon redan är gammal och kanske dör om några år ändå. Och dels för att han faktiskt inte har en relation till henne. Och så kanske det dessutom är så att han fortfarande har ett litet hopp om att få någon sorts bekräftelse av sin mamma. Att dom kanske ska få nån sorts normal mor-och-son-relation. Fast jag har ju ganska svårt att tro att det skulle bli så nu. Min åsikt är att det är försent. Men det är ju jag det. Pappa får ju känna och tycka som han vill. Även om jag och mamma inte alltid håller med. Och sen får mamma tycka och känna som hon vill fast inte jag och pappa håller med. Ja, ni kanske fattar vart jag vill komma.. Ibland får man respektera andras åsikter och känslor. Men sen kan man älska dom personerna iaf.
Fan, det är svårt sånt här. Och jag är ju faktiskt bara ett litet barn. Jag borde inte behöva bekymra mig om såna här jobbiga och alvarliga saker. Kan inte jag bara få leva i en liten bubbla utan problem och bara slippa all skiten. Skulle inte det vara bra? Det tycker jag iaf!
<3 J.F
Började skriva dett inlägg vid typ kvart över ett. Men som alltid tar det lite tid innan det är färdigskrivet och innan det publiceras. Men nu kommer det iaf. Bättre sent än aldrig?
<3 J.F
Kommentarer
Trackback
